Gåsdebatten
Den här debatten om gässen, och om hur de blir plockade, det är något jag har gått och tänkt på mycket. Att det är ett slags plågeri i det håller jag med om, det är uppenbart. Men varför kommer den här debatten nu? Jag blev aldrig sådär berörd som vissa blev, och jag tar inte på mig att tycka något i den aktuella debatten. Men jag hade inte heller blivit mindre berörd om reportaget handlade om att gässen plockades efter de blivit uppfödda och slaktade.
Det jag blir upprörd över är människors naiva och inkonsekventa förhållningssätt till det här, och frasen att de "plockas levande". Människor slutar köpa produkter med dun för att gässen inte har dödats innan de blev plockade; för att industrin inte är lika djurvänlig som de trodde. Hur skulle de plockas djurvänligt? Det är ingen nyhet att dun kommer från levande djur. Ska man föda upp gäss för att döda dem och sedan plocka dem, är det det gångbara andra alternativet för en person som tycker att det första är fel, det kan man inte tycka utan att se det för vad det är.
De här människorna har inte slutat med dunprodukter för att de är djurvänner, riktiga djurvänner köpte aldrig en dunjacka för att de insåg att det är plågeri och tog ställning till det. Det är bra. Det andra alternativet är att se verkligheten - djurplågeri i mer eller mindre behaglig form.
Medan jag sov...
Jag kom hem häromnatten, vid tre kanske, satte mig vid datorn och gick intelligent nog in på msn. För det är ju bra att göra det klockan tre på natten när man är lagom glad i hatten. Men det gick väl bra, inga pinsamheter. Tyckte jag i alla fall, hoppas ingen motbevisar mig.
Sen var jag väldigt duktig när jag skulle sova, drack vatten och så, sen skulle jag ju äta en macka (utan pålägg) bara för att få i mig nåt, så jag släcker lampan, lägger mig ner och äter mackan. Vaknar på morgonen och är grymt törstig, och känner plötsligt att jag hann ju aldrig äta upp mackan, eftersom det som inte fanns i sängen fanns liksom.. kvar i min mun. Det kändes bra! Som att bakterierna hade ett litet paradis där bland mina tänder som de kunde odla sina små bakteriebebisar i. Jag borstade tänderna då.
Moralen med historien: Ät inte bröd när du gått och lagt dig.
Sen var jag väldigt duktig när jag skulle sova, drack vatten och så, sen skulle jag ju äta en macka (utan pålägg) bara för att få i mig nåt, så jag släcker lampan, lägger mig ner och äter mackan. Vaknar på morgonen och är grymt törstig, och känner plötsligt att jag hann ju aldrig äta upp mackan, eftersom det som inte fanns i sängen fanns liksom.. kvar i min mun. Det kändes bra! Som att bakterierna hade ett litet paradis där bland mina tänder som de kunde odla sina små bakteriebebisar i. Jag borstade tänderna då.
Moralen med historien: Ät inte bröd när du gått och lagt dig.
Allmänbildning?
Jag tror att jag är lite synsk. Ibland hoppar det fram olika svar i mitt huvud på saker som jag egentligen inte vet. Som att jag liksom bara ser det framför mig. Idag till exempel pratade jag med min farmor om deras hund, som blev sjuk och hade en försäkring, men det var ju självrisk sade hon. Och ordet självrisk poppade upp i mitt huvud precis innan hon sa det. Precis som att jag skulle ha största kollen på försäkringar och sånt? Och senare när jag kollade på en film, då såg jag en skådespelare vars namn jag egentligen inte kan. Claes Månsson. Och det är verkligen inte en chans att jag skulle veta vem det är om jag nu inte hade den här synska förmågan, eftersom min kunskap om svenska skådespelares namn ungefär sträcker sig så långt som att jag vet vem Mikael Persbrandt är, och jag överdriver inte för jag är verkligen hopplös om det.
Men nu har ju som sagt de här små kännedomarna börjat visa sig! Synskheten. Eller så kanske det är så att jag håller på bli allmänbildad? Vem vet?
Men nu har ju som sagt de här små kännedomarna börjat visa sig! Synskheten. Eller så kanske det är så att jag håller på bli allmänbildad? Vem vet?
Ögongodis
Jag har sagt nu i några dagar att jag ska städa mitt rum. Eller några dagar, några veckor snarare. Jag började lite smått idag med att lägga in en hög i garderoben, men det visade ju sig att det var kläder från förra tvättiden, så det kom ju en ny hög och ersatte den strax därefter. Då fick jag börja om på noll igen. Och där står jag fortfarande.
Jag ska nog ta ner mina skor och beundra dem lite mer istället. Som jag sa till Gustaf: Jag har betalar 695 kr för dem och jag är fan nöjd även om jag skulle behöva amputera bort fötterna och bara får ha dem i bokhyllan resten av mitt liv för att titta på dem.
De är så snygga.
Jag ska nog ta ner mina skor och beundra dem lite mer istället. Som jag sa till Gustaf: Jag har betalar 695 kr för dem och jag är fan nöjd även om jag skulle behöva amputera bort fötterna och bara får ha dem i bokhyllan resten av mitt liv för att titta på dem.
De är så snygga.
Stoppa snällt tillbaka lungorna
Jag har en lagom irriterande hosta. En sån där hosta som tvingar sig upp från lungorna varje gång man andas ut för att det kittlar något så fruktansvärt. Och värre är det om man ska prata, då låter man som om man är 80 ungefär. Sen hostar man hysteriskt, och vill gärna hosta ut något av substans. För att få ut något av det liksom. Och oftast är det typ lungorna som kommer ut, så man får liksom snällt stoppa tillbaka dem efter varje gång.
Jäkla lungor att vara uppmärksamhetskrävande.
Jäkla lungor att vara uppmärksamhetskrävande.
Hon som inte kunde säga nej
Idag har varit en sugig dag. Jag har varit abnormt trött, somnat på lektionen, hållit på somna på väg till lektionen, ätit äckliga köttbullar, behövt träna, inte tränat pga tidsbrist, etc. Så jag var på väg hem, cyklandes som en annan idiot, för det är fan inte intelligent att cykla den här årstiden. Det enda det leder till är frustration i höjd med Muhammeds när berget inte kom till honom, och viljan att skjuta vilt i luften för att liksom straffa himlen för att det blåser. Alternativt kasta cykeln riktigt hårt i ett dike och stirra uppfordrande på det för att liksom kräva en ursäkt av den för att det är så jobbigt att cykla i uppförsbackar i motvind.
I en sån stund när en säljare från Telenor ringer och vill sälja en mobil med abonnemang för 149 kr och blablabla är det klart att det inte är lätt att säga nej. Men varför skulle jag göra det när jag får 500 fria sms och gratis två första månader och sen en månadsavgift på 149 kr och på det två rätt najs mobiler?
God Jul, sade vi, och lade på.
I en sån stund när en säljare från Telenor ringer och vill sälja en mobil med abonnemang för 149 kr och blablabla är det klart att det inte är lätt att säga nej. Men varför skulle jag göra det när jag får 500 fria sms och gratis två första månader och sen en månadsavgift på 149 kr och på det två rätt najs mobiler?
God Jul, sade vi, och lade på.
Bolljävel
Såväl som youtube ibland kan vara det bästa som hänt internet så kan det också ibland vara det värsta. Just nu sitter min syster och tittar på någon video. Kontentan av videon går ut på att ett barn med retarderad röst sjunger "jag ska ta min boll och gå till fotbollsplan" om och om och om igen. Jag tror att det är meningen att det ska vara gulligt. Men det är det inte. Det är enormt psykande och en totalt meningslös fras. Jag skiter väl i dig och din jävla boll?
Ändå ska det upprepas, i oändlighet...
Håll käften, ta bolljäveln och dra åt helvete, för F*N!
Ändå ska det upprepas, i oändlighet...
Håll käften, ta bolljäveln och dra åt helvete, för F*N!
Dödlighet
Jag har en väg som jag måste gå över när jag går av bussen. Det är en väldigt dålig väg, eftersom den är krökt åt olika håll, två dåliga kurvor liksom. Dödsvägen brukar jag tänka ibland när jag går över där. För det är lite kittlande när man tar språnget och liksom kastar sig ut mot ett osäkert öde. Man vet aldrig säkert om det är en bil på vägen man inte ser bakom kurvan, så man måste alltid våga lite extra. Så är det varje gång jag går över där, man måste liksom förbereda sig på det värsta, och tänka att det här är det sista jag gör i livet. Så varje gång jag går där är jag medveten om att det värsta kan inträffa.
Man kan säga att jag är väldigt medveten om min egen dödlighet. Och det är ju bra.
Man kan säga att jag är väldigt medveten om min egen dödlighet. Och det är ju bra.
Mina femton minuter i rampljuset
Jag visste ju att det skulle hända. Jag var ju beredd på det, att någon annan skulle ta min plats. Eller jag försökte väl vara det i alla fall. Men såna här saker är ju inte lätta att förbereda sig på, nånstans där inne fanns det ju ändå ett hopp om att det skulle vara för evigt. Jag känner mig utnyttjad. Besudlad. Som en sommarkatt som fått en hel sommar av kärlek och värme, och sen blir utkastad i den grymma verkligheten. Den som blev över.
Men nu är det slut. Och det finns inget annat att göra än att gå vidare.
De har bytt ut min bild på framsidan nu.
Kärnvapen
Jag har fått en finne på bröstkorgen som är så smärtsam att det känns ungefär som att jag skulle ha blivit skjuten där. Så ont gör den, man kan liksom inte peta på den, man kan nästan inte komma fem centimeter nära den, för då känner dens muterade receptorer av det och börjar såga sönder min bröstkorg med en slö smörkniv. Riktigt långsamt. Skulle jag försöka klämma den tror jag att reaktionen skulle bli ungefär samma som vid ett kärnvapenattentat.
Muterade babies '09
Att hyra en man
Jag pratar med Amanda om att hyra en man. Inte att jag ska hyra en man, men att vi ska hyra en till våra fester. Vi kunde ha en flaska tequila och lite mat, och sen när vi har ätit skulle vi kunna be honom att klä av sig alla kläder och diska, och det kan ju bli roligt eftersom det blir ganska pinsamt för honom då. Det skulle kunna bli hur bra som helst.
Två nyanser av grönt
Idag åkte jag förbi ett hus med bussen. Det var ett sånt där hus som två familjer bor i på varsina sidor, och det är ju normalt och sånt där, och man kanske inte ens skulle ha tänkt på det om det inte var så att det var målat i två nyanser av grönt. Och nu snackar vi inte djupt som fyra nyanser av brunt, eller nåt sånt skit, utan här har vi helt enkelt bara två familjer som inte kan komma överens om samma jävla nyans av grönt. Ingen kan kompromissa, ingen pardon. Utan de ska helt enkelt ha den färgen som de valt, för man kan ju inte säga till folk som kommer på besök som säger "vilken fin färg ni har på huset", att det var ju grannen som bestämde den färgen. Vad skulle det säga om den familjen liksom? Sen spelar det ju ingen roll om de egentligen tycker att den andra färgen är finare, man ska inte ge efter.
Men då får de helt enkelt sitta där och i hemlighet tycka att grannens färg är finare, det kommer de tänka varje gång de ser på huset, varje dag i resten av sitt liv, ända tills de dör.
Det kommer förfölja dem i i graven.
Men då får de helt enkelt sitta där och i hemlighet tycka att grannens färg är finare, det kommer de tänka varje gång de ser på huset, varje dag i resten av sitt liv, ända tills de dör.
Det kommer förfölja dem i i graven.
Kaos skapar kontakt
Det är något med att åka tåg, att bara sätta sig på ett tåg och åka iväg. Åka långt alltså, inte upptåget 35 minuter till och från skolan. Det finns absolut ingenting magiskt med det. Men det där när man boar in sig och är förväntansfull. Helst till Åre.
Som det är nu så är det kanske ganska hopplöst ändå. SJ beter sig som de vill och signalfelen överträffar comhems kundtjänst. Men det är kanske också lite roligt i sig. Idag såg jag ett tåg som var försenat i tre och en halv timme, är inte det helt fantastiskt? Då kände jag verkligen hur de där människorna som satt på tåget bara ville skapa krisgrupper, för svenskar älskar krisgrupper. Krisgrupper kan även inträffa på bussar som är fullproppade, eller försenade, eller trasiga på något sätt. Det är då man tittar lite finurligt på varandra och delar samma tanke ja, tänk så det kan vara. Och så ler man. För egentligen är det det mest spännande som hänt på hela dagen. Och det är vid såna tillfällen människor skapar kontakt. För det är ju nästan lite som att man är på en öde ö tillsammans. Man sitter i samma båt.
Som det är nu så är det kanske ganska hopplöst ändå. SJ beter sig som de vill och signalfelen överträffar comhems kundtjänst. Men det är kanske också lite roligt i sig. Idag såg jag ett tåg som var försenat i tre och en halv timme, är inte det helt fantastiskt? Då kände jag verkligen hur de där människorna som satt på tåget bara ville skapa krisgrupper, för svenskar älskar krisgrupper. Krisgrupper kan även inträffa på bussar som är fullproppade, eller försenade, eller trasiga på något sätt. Det är då man tittar lite finurligt på varandra och delar samma tanke ja, tänk så det kan vara. Och så ler man. För egentligen är det det mest spännande som hänt på hela dagen. Och det är vid såna tillfällen människor skapar kontakt. För det är ju nästan lite som att man är på en öde ö tillsammans. Man sitter i samma båt.
Luciatåget
Igår var jag på ett luciafirande. Min syster och hennes skola. Och det är ju lite som det alltid är när man går in där som den stöttande släktingen (i det här fallet den extremt coola storasystern som är den stora idolen, och det finns ingen gräns om hur stort det är att hon bestämt sig för att grace the event med sin närvaro. Eller inte.) Hursomhelst, så går man där och undrar hur det ska vara den här gången. Ska det vara på det där sättet att man ska sitta och låtsas som att man är där av nån helt annan anledning, och plötsligt bli överraskad av ett himla vackert luciatåg som bara ska få en att glömma bort varför man var där från början (vilket kan vara bra om man inte har kommit på nån bra "anledning"). Eller ska man vara där för att visa sitt obevekliga stöd åt de falsksjungande små barnen, och i hemlighet bara beundra den i sin egna flock?
Hur det nu än må vara var de ganska duktiga, ett flertal av barnen kunde faktiskt ta en ton, och min kära syster var förträfflig som smygande tomte.
Men bäst var ändå rektorns tal. Väldigt inspirerande och nyskapande.
Hur det nu än må vara var de ganska duktiga, ett flertal av barnen kunde faktiskt ta en ton, och min kära syster var förträfflig som smygande tomte.
Men bäst var ändå rektorns tal. Väldigt inspirerande och nyskapande.
Indentitetskriser och facebook
När jag var yngre kunde jag få smärre identitetskriser, det kunde liksom eka i huvudet vemärjagvemärjagvemärjag så länge att jag tillslut kände att jag lika gärna kunde vara allt från en alien till en ko som betar på en äng, vem fan är man egentligen?
Nyss kände jag en microdel av den känslan när jag såg en bild på mig själv, och tänkte spännande, det måste jag prova igen. Men medan jag satt där framför bilden och försökte tvinga fram det där ekande vemärjaget så funkade det bara inte. Kanske berodde det på att jag var mycket mer intellektuell när jag var liten (om nu identitetskriser är tecken på intellekt). Eller så var det kanske bara för att bilden var från facebook, och facebook vet mer om en själv än man själv gör.
Så närhelst man känner att man inte vet vem man är kan man alltså bara gå in på facebook. De har svaret.
Nyss kände jag en microdel av den känslan när jag såg en bild på mig själv, och tänkte spännande, det måste jag prova igen. Men medan jag satt där framför bilden och försökte tvinga fram det där ekande vemärjaget så funkade det bara inte. Kanske berodde det på att jag var mycket mer intellektuell när jag var liten (om nu identitetskriser är tecken på intellekt). Eller så var det kanske bara för att bilden var från facebook, och facebook vet mer om en själv än man själv gör.
Så närhelst man känner att man inte vet vem man är kan man alltså bara gå in på facebook. De har svaret.
