crystaldrop

Det är något med att åka tåg, att bara sätta sig på ett tåg och åka iväg. Åka långt alltså, inte upptåget 35 minuter till och från skolan. Det finns absolut ingenting magiskt med det. Men det där när man boar in sig och är förväntansfull. Helst till Åre.

Som det är nu så är det kanske ganska hopplöst ändå. SJ beter sig som de vill och signalfelen överträffar comhems kundtjänst. Men det är kanske också lite roligt i sig. Idag såg jag ett tåg som var försenat i tre och en halv timme, är inte det helt fantastiskt? Då kände jag verkligen hur de där människorna som satt på tåget bara ville skapa krisgrupper, för svenskar älskar krisgrupper. Krisgrupper kan även inträffa på bussar som är fullproppade, eller försenade, eller trasiga på något sätt. Det är då man tittar lite finurligt på varandra och delar samma tanke ja, tänk så det kan vara. Och så ler man. För egentligen är det det mest spännande som hänt på hela dagen. Och det är vid såna tillfällen människor skapar kontakt. För det är ju nästan lite som att man är på en öde ö tillsammans. Man sitter i samma båt.