crystaldrop

   När jag gick i mellanstadiet var det någon del av skolan som fick gå i baracker. Jag ville också gå i baracker, och jag avundades de som fick gå i baracker. Det kändes som att de hade mycket roligare och mycket mysigare, ungefär som att det skulle vara som expedition robinson, den där mysiga känslan av överlevnad.
   Jag blev i alla fall ledsen av att jag inte fick gå i baracker, det kändes som att jag missade en stor del av att växa upp, alla skulle i framtiden ha historier om tiden i baracker att berätta, alla utom jag. Jag kände mig bortvald och utelämnad till de ändå förvånansvärt fräscha lokalerna vi hade. Men jag såg ju inte det positiva i det. Jag fick ju inte gå i baracker, jag var inte cool.
   Frågan är om detta har lämnat något traumatiskt spår hos mig? Jag tror inte det, för när vi nu ska använda baracker på jobbet ser jag inte alls samma charm i det som jag gjorde när jag var elva.

Jag älskar att ha grannar! I alla fall mina grannar, för de är tysta när jag vill det, jag har stört mig på dem kanske en gång, då var det fredag och jag skulle jobba på lördagen. Det är mitt problem. Men också när man drar nytta av att väggarna är gjorda av kopieringspapper! Det är då man kan få en av de roligare stunderna i sitt liv, som nyss till exempel, hör jag ljudet som antagligen kom ifrån något hårt och metalligt (lät det som) som kraschade. Några sekunder senare ett förbannat vrål "SATAN!!!" Från en väldigt arg man.

Det som är roligt är att jag har för mig att det ska bo en liten tant där...

Nu har jag fixat en massa roliga saker med bloggen med de där html-koderna, det är skitkul! Jag har gjort om ungefär fyra bloggar, bara den här helgen, och nu har jag lust att göra en ny blogg bara för att få designa den hahaha.

Jag brukar gå till bloggen ibland bara för att titta på den, sen går jag till de andra som jag har fixat också. Och tar åt mig av kommentarerna där det står "snygg design". Det är ganska lätt att göra mig nöjd.

"If life gives you lemons, just fuck the lemons and bail"

   ul.se... Det är ett jävla fenomen. Hela sommaren när man har gått in, stressad som fan och behövt veta när nästa buss går, och man misstänker att den går om en halv minut, har man fått ett jävla babiantjut i öronen. Och ljudet har alltid varit på högsta volym för att man har alltid lyssnat på musik precis innan. Jag fattar att upptåget går till Furuvik, och att de har babianer där, men vad är meningen med att åka pch titta på dem om man bara kan gå in på ul.se och höra precis hur det låter?
   Och NU när man går in, andra september, hösten annalkande, vad får man då upptryckt i ansiktet? Jo, fågelkvitter. Fågelkvitter... Är det någon som hör något slags fågelkvitter någonstans? Nej, för fåglarna har emigrerat till andra sidan jorden! Höstdepression here we come.

Nu ska jag lyssna på en låt!

för vi ska alla en gång dö... för vi ska alla en gång dö......