crystaldrop

Igår var jag på ett luciafirande. Min syster och hennes skola. Och det är ju lite som det alltid är när man går in där som den stöttande släktingen (i det här fallet den extremt coola storasystern som är den stora idolen, och det finns ingen gräns om hur stort det är att hon bestämt sig för att grace the event med sin närvaro. Eller inte.) Hursomhelst, så går man där och undrar hur det ska vara den här gången. Ska det vara på det där sättet att man ska sitta och låtsas som att man är där av nån helt annan anledning, och plötsligt bli överraskad av ett himla vackert luciatåg som bara ska få en att glömma bort varför man var där från början (vilket kan vara bra om man inte har kommit på nån bra "anledning"). Eller ska man vara där för att visa sitt obevekliga stöd åt de falsksjungande små barnen, och i hemlighet bara beundra den i sin egna flock?

Hur det nu än må vara var de ganska duktiga, ett flertal av barnen kunde faktiskt ta en ton, och min kära syster var förträfflig som smygande tomte.

Men bäst var ändå rektorns tal. Väldigt inspirerande och nyskapande.