Mina femton minuter i rampljuset

Jag visste ju att det skulle hända. Jag var ju beredd på det, att någon annan skulle ta min plats. Eller jag försökte väl vara det i alla fall. Men såna här saker är ju inte lätta att förbereda sig på, nånstans där inne fanns det ju ändå ett hopp om att det skulle vara för evigt. Jag känner mig utnyttjad. Besudlad. Som en sommarkatt som fått en hel sommar av kärlek och värme, och sen blir utkastad i den grymma verkligheten. Den som blev över.

Men nu är det slut. Och det finns inget annat att göra än att gå vidare.
De har bytt ut min bild på framsidan nu.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback