crystaldrop

   När jag gick i mellanstadiet var det någon del av skolan som fick gå i baracker. Jag ville också gå i baracker, och jag avundades de som fick gå i baracker. Det kändes som att de hade mycket roligare och mycket mysigare, ungefär som att det skulle vara som expedition robinson, den där mysiga känslan av överlevnad.
   Jag blev i alla fall ledsen av att jag inte fick gå i baracker, det kändes som att jag missade en stor del av att växa upp, alla skulle i framtiden ha historier om tiden i baracker att berätta, alla utom jag. Jag kände mig bortvald och utelämnad till de ändå förvånansvärt fräscha lokalerna vi hade. Men jag såg ju inte det positiva i det. Jag fick ju inte gå i baracker, jag var inte cool.
   Frågan är om detta har lämnat något traumatiskt spår hos mig? Jag tror inte det, för när vi nu ska använda baracker på jobbet ser jag inte alls samma charm i det som jag gjorde när jag var elva.